 |
 |
|||||||||||||
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Man kan inte ta allt på allvar, men vissa saker måste tas på allvar. |
||||||||||||||
|
Innehåll: 1. Ateistisk evolutionsteori - Vilken flopp! 2. Meningen med livet 3. The Afterlife! 4. Snabbläsning 5. Vad vet Gud om framtiden? 6. Vetenskapligt knas 7. Orsak - Verkan 8. Himmel och helvete 9. Beslutsångest 10. Absolut Sannig, eller? 11. Vad är jag? 12. Gud sade: “Jag är” 13. Jag fryser 14. Varför jag? 15. Vad är ett nej? 16. U-landspolitik 17. Angående homosexualitet 18. Kommer, kommer...
|
||||||||||||||
|
Ateistisk evolutionsteori - Vilken flopp! Jag har nog aldrig förstått hur en del människor (ok, en hel massa människor) kan acceptera denna teori på jordens och livets skapelse. Jag menar, först finns
ingenting, sen, *POFF*, så finns det en bakterie med cellvägg och nån form av mitokondrier och nån typ av DNA och, viktigast av allt, en VILJA att LEVA och FÖRÖKA sig. Om vi bortser från den obefintliga sannolikheten att en
komplex livsform skulle skapas ur ingenting,
VARFÖR skulle den livsformen vilja leva och föröka sig? Vad spelar det för roll om den skulle dö och med den allt liv? Detta resonemang återkommer jag till. Sen, av nån anledning, kom de här bakterierna på att det kunde ju vara bra att gå ihop och bilda en flercellig organism. Efter ett tag och några mutationer hade vi en flercellig organism med en del celler som hade specialicerat sig på att flytta hela paketet, en del hade blitt en nervtråd som sysslade med kommunikation mellan cellerna (inte för att nån av cellerna förstod varför, eftersom de inte kunde tänka), en del celler hade specialicerat sig på att ta upp ämnen som den flercelliga organismen behövde osv. Jag förstår inte hur det kan bildas ett cirkulationssystem eller en hjärna eller ett tarmpaket i flera steg. Om det ska vara nån mening att utveckla celler som blir ett hjärta, så måste man ju ha celler som blir blodådror. Samtidigt måste det ju finnas celler som är ett hjärta, för att det ska vara nån mening att ha blodådror. De måste alltså utvecklas samtidigt för att fylla nån funktion. SAMTIDIGT måste en del celler utvecklas för att bilda blodkroppar och blodplasma. Det är alltså (minst) TRE saker som måste utvecklas samtidigt om de ska fylla nån funktion. Sen behöver jag kanske inte gå in på att alla celler som utvecklas mot ett hjärta kan inte bli höger kammare eller en klaff. En del celler måste bli en del av hjärtat, andra celler måste bli andra delar. Detta borde då för bekvämlighetens skull ske samtidigt. På liknande sätt tycker jag att det är helt osannolikt att en hjärna med tillhörande nervsystem skulle bildas genom evolution, njurar, tarmsystem, lungor, m.m.
Jag tycker att, visst, alla arter skulle kunna komma ur en “ursprungsart”. Problemet ligger i att denna ursprungsart skulle skapas genom evolution. Jag tycker att det är så stor skillnad på att utveckla nya sorters ben eller nya sätt att skaffa föda jämfört med att skapa nåt så fundamentalt som ett hjärta och cirkulationssystem. Hur och varför uppstod det avancerade arvssystemet med DNA? Lite att tänka på kanske... Jag undrar var gränsen går mellan levande varelser som kan tänka och de som inte kan tänka. Hur såg den första tanken ut? Varför tänkte nånting just den tanken för första gången? Vad var nästa tanke? Vad kom först på att han/hon verkligen existerar? “Jag tänker, alltså finns jag.” Undrar vem/vad som först frågade sig själv varför han/hon/den/det parade sig, fick ungar eller åt. Undrar vad svaret på den tanken var. Sen tycker jag ju att det inte finns nån mening med livet om man nu tror på evolutionsteorin, men det behandlas under “meningen med livet”. /Nils Lindberg 2006-08-29 |
||||||||||||||
|
Den stora frågan som av nån anledning verkar vara så svår att svara på. Meningen med livet för många är att få det bra i nästa liv. Hinduer, buddhister, kristna m.fl. Då kan man ju fråga sig: Tänk om det inte finns nå’t liv efter detta? Då är
väl ett liv som strävar efter ett bättre liv efter detta helt bortkastat? Inte mer än ett annat. Om jag kommer ihåg min biologilärare rätt, sa han: “Meningen med livet är att föra sina gener vidare.” Jaha, och vad är meningen med det då? När blev det meningen med livet? Har det alltid varit meningen med livet? Varför då? Vad gör det för skillnad för denna värld om materian på denna jord rör sig på ett “intelligent” sätt eller inte? Vad spelar det för roll om ett kärnvapenkrig utplånar allt liv på jorden utom en hög kackerlackor? Vad spelar det för roll om folk lider? Även på en lång sikt (säg, 100 miljarder år) är livet meningslöst om den värld vi ser är den enda som finns. Problemet blir då att komma på hur nästa liv ser ut och hur man tar sig dit. Jag tror: Meningen med livet är att ha en personlig relation med Gud (Jahve) och älska honom av hela sin själ och hela sitt förstånd. Det är därför han skapat oss. Han
har sagt att vi ska sköta om jorden och föröka oss, m.m., men sån’t ska man göra för att man älskar Gud och allt levande. En annan följd av kärlek till Gud är att man vill att andra ska inse sanningen. Man vill alltså hjälpa
människor att göra det som är rätt. Elementärt. Det svåra är detaljerna. Vad ska jag göra på min fritid? Bör jag göra annat än försöka få andra att förstå vad som är sant? /Nils Lindberg 2006-08-29 |
||||||||||||||
|
Sånt här är väl roligt? Så, finns det ett liv efter detta? Varför? Varför inte? Gud skapade jorden som ett paradis för oss människor. Vi hade evigt liv och inga sjukdomar plågade någonting på jorden. Se’n syndade människan, med ormens hjälp, så att synd och straff kom in i världen. Då blev vi dödliga. Av nå’n anledning i något skede, sade då Gud att vi kunde få evigt liv i himlen. Vad är ett evigt liv i himlen då? Hur ser det ut i himlen? Jag har hört om gator och murar av guld med en massa ädelstenar och grejjor. Jag funderar på om inte himlen är, så att säga,
anpassad till var och ens behov. Pappa berättade om en människa som fick frågan: “Finns det hundar i himlen?” Varpå han svarade ungefär: “Det står att vi inte kommer sakna någonting i himlen, så om du vill ha hundar i himlen så
kommer det finnas det.” Det står i Joh 17:3: “Och detta är det eviga livet: Att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus kristus.” eller, enligt en annan möjlig översättning: “inser att du är den ende sanne Guden och att Jesus, som du har sänt, är Messias.” Jag kan tänka mig att tiden är Guds uppfinning. Gud uppfann tiden, kanske. Jag tänker mig att det inte finns nån tid i himlen. Därför kan man säga att vi kommer leva i evighet, men egentligen kanske det är ett liv utan tid, helt enkelt. Har hört att det står nånstans att 1 dag på jorden är som 1000 dagar (år?) i himlen (eller för änglarna) eller något sådant. Om det inte finns nån tid i himlen skulle ju det här kunna vara helt logiskt. Då kan man ju undra hur ett liv utan tid ser ut. Händer det någonting alls? Se tillbaka på citatet ovan. Vad ska man då göra i himlen? Bra fråga. Jag har tänkt plantera ett träd och sedan sätta mig ner och se hur det växer i ungefär 1000 år. Det skulle vara intressant. Om vi har evigt liv så spelar det ju ingen större roll vad vi gör med tiden (om den nu finns där) eftersom vi fortfarande har en evighet av liv kvar och den evigheten blir ju knappast kortare med tiden... Meningen med livet efter detta måste ju vara samma sak som här på jorden: Att vara Guds bästa vän. Det var nog det som var tänkt från början och jag ser ingen anledning till att det ska vara något annat i himlen. Jorden var ju en typ av himmel, innan Adam, Eva och ormen kom och gjorde dåligt ifrån sig.
|
||||||||||||||
|
Jag har hört att det finns en kvinna som läser ca 7000 ord i minuten. (För övrigt hade JFK en kapacitet på 3000 opm) Hennes problem är att hinna bläddra... Jag undrar: Hinner man tänka över vad det är man läser? Kommer man ihåg precis allt? Tänk om man råkar komma över en bok som egentligen är en typ av propaganda för kommunismen. Då kanske man läser den på 1 timma och sen är man fullständigt övertygad kommunist, bara för att man inte har hunnit reflektera över och kritisera det man läser. Fatta hemskt. VILL man verkligen kunna läsa så snabbt? Jag läser 300 opm om jag anstränger mig. 250 är medel, tydligen. Denna siffra kommer jag dock normalt aldrig upp till. Om jag nu skulle göra det skulle det inte vara nån idé eftersom jag bara skulle komma ihåg ett ord av det jag läst. Om jag läser nå’t som jag tycker är bra, skulle jag gissa att jag kommer upp i 50 opm eller nå’t sån’t. Kanske ännu mindre. Jag är nog så skicklig att jag kan komma ner i -20 opm om jag känner för det. Det är ju bara att börja på sida 58 och sen komma på att jag inte kommer ihåg vad det är som hänt och därför fortsätta på typ sidan 55 men bara orka läsa en sida innan jag vill sova. Har jag säkert gjort många gånger. Jag gillar att läsa det jag tycker om om och om igen och sen fundera över hur det skulle se ut om JAG skrev nå’t i den stilen, och så, när jag ändå håller på, fundera över några av livets mysterier. Om det är tråkigt det jag läser så varierar det nog mellan 300-400 opt (ord per timme) pga sömnproblem... Då kommer jag ändå knappt ihåg nånting. Undrar varför jag har problem att studera...
|
||||||||||||||
|
Gud är ju allsmäktig. Så, vad betyder det egentligen? Vet han precis allt som kommer hända? Om han visste det, var det då så smart att skapa världen som den är? Då måste han ju ha velat att alla människor idag skulle lida så mycket. Eller? Är det värt det? Visst, Gud har haft jättemånga människor genom tiderna att snacka med, men är det värt allt detta lidande? Min alternativa teori lyder att Gud vet alla tänkbara scenarion som kan inträffa, d.v.s. alla val som någon människa skulle kunna göra, men inte exakt vad som verkligen kommer att hända. Mitt val att skriva det här till exempel. Visste Gud, när han skapade världen, att jag när jag var 19 år skulle sätta mig och skriva det här? Jag har ju ett val. Jag skulle kunna använda min tid till nåt annat. Plugga till exempel. Känner Gud mig så bra att han vet exakt vad jag skulle välja i alla situationer? Om han gör det, varför prövar han människor? Om Gud vet allt om framtiden, varför ångrar han då att han skapade världen? Varför skickade inte Gud Jesus direkt efter syndafallet? Varför testade han att utrota alla onda människor och lämna bara goda kvar, när han ändå visste att det skulle gå åt pipan? Detta tycker jag talar för min alternativa teori. Men om Gud inte vet allt som kommer att hända, hur kan han då uppfylla profetior? Det borde väl vara en utmaning. Att låta en människa göra nånting som får konsekvenser som leder till ett bönesvar för någon, det kan väl inte vara lätt, om det finns en chans att den person han valt att “uträtta bönesvaret” råkar välja “fel”. Det borde ju leda till att Gud gör många misslyckade försök att ge bönesvar åt människor (genom andra människor, för att de avfärdar den tanke som Gud sätter in i deras sinnen), men en allsmäktig Gud misslyckas väl aldrig? Kan man säga att det är Gud som misslyckas eller är det helt enkelt männi- skornas fel alltihop? Om Han vet alla val som en människa kan göra så borde Han ju veta exakt när, var och hur han ska ingripa för att få sin vilja igenom, i och för sig. Om Gud visste allt, skulle det väl inte vara så skoj att skapa jorden? Att veta att han måste gråta en hel massa över ledsna människor och hjälpa “detta trolösa släkte” (för att citera en känd person) om och om igen. Att han måste dö på korset o.s.v. Det måste väl vara roligare att inte riktigt veta allt. Lite utmaning måste man väl ha... Varför skapar Gud människor (eller änglar för den delen...) som blir onda om Han vet att det inte finns något hopp för den personen? Om Han visste vad Hitler skulle göra i sitt liv, varför gav Han då honom en sån god förmåga att övertala människor? Han måste ju då ha velat att Hitler skulle bli en anledning till andra världskriget och allt vad det innebar. Varför skulle han ha velat det? Kom det så mycket gott ur det? Jag är nog hyfsat övertygad om att Gud vet alla möjliga sätt som jorden kan komma att se ut i framtiden, men Han VET inte hur det kommer att bli. Allt beror på om jag kommer lyssna till honom eller inte. Det är vad jag tror just nu, men jag låter er med era fria viljor tro vad ni vill. Jag vet inte om jag har rätt... /Nils 2004-04 |
||||||||||||||
|
En vestenkalpig unsdernöking gjord vid ett untivseriet i Enlgand har visat att utfiall de två fösrta och de två sista botskevärna i alla orden i en text är ritkigt plecarade, spelar det liten roll i viklen orgnindslöfjd de övirga boskvätrena i orden kommer. Tetxen är fullt läbsar t.o.m. om de andra bokestävrna kommer hullorebmuller! Detta eftesrom vi inte läser varje enkisld botksav, utan ser bidlen av ordet som hehlet. |
||||||||||||||
|
Finns det nå’t som heter slump eller är det bara ett ord för någonting som är svårt för människan att förstå? Därför är det egentligen helt värdelöst att räkna på sannolikhet, för det finns egentligen inte. Att det blir som det blir beror på händelser som inträffade för mer eller mindre tid sedan. När jag var yngre sa min mamma nånting som gjorde att jag kom på den skola jag sitter på och alltså skriver det här här, och inte någon annan stans. Det min mor sa ledde (kanske) till att jag gjorde den här hemsidan, som ledde till att du sitter och läser det här nu. Det jag skriver här kanske påverkar din tankeverksamhet nå’n dag så att du gör ett visst beslut istället för ett annat, vilket leder till nånting annat, o.s.v. Sannolikheten att slå fem sexor på rad med en tärning finns inte. Allting beror på hur man rullar tärningen, hur tärningen ser ut m.m. Alltså skulle man kunna förutse framtiden om man visste allt om alla naturlagar som finns. Nå’t som kanske bryter den här trenden är den fria viljan och sinnenas existens. Misstagens existens. Vi kan välja och vi kan göra både bra och dåliga val. Ett rovdjur måste alltid göra en övervägning när den jagar. Det är ju ingen idé att jaga efter nå’t som man inte får tag i. I en perfekt värld skulle rovdjuren lyckas varje gång. De skulle se sina begränsningar och bytets begränsningar och alltid komma nog nära för att fälla djuret, men rovdjur gör misstag. De misslyckas med ungefär 70-100% av alla jaktförsök, beroende på vilket djur vi pratar om och när o.s.v.... Hur som helst. Jägaren har ett val. Att anfalla eller leta vidare. Kan man förutsäga jägarens val? Nej, för jägaren kan göra ett rätt och ett felaktigt val. Det är omöjligt att förutsäga jägarens val om man inte känner jägaren bättre än han själv. Eftersom Gud ser allt, skulle ju han möjligtvis kunna förutsäga alla val vi gör, men det tror inte jag. Jag tror inte att han vill kunna förutsäga alla val vi gör. Det vore ju ingen sport då. Varför skulle han skapa allt och gå igenom allt om han visste precis vad som skulle hända hela tiden? Då vore det väl lika bra att ha satt oss utvalda i himlen direkt? “Slumpen är bara ett ord som människan har kommit på för att säga: “Det händer nå’t, men vi vet inte vad.”” /Nils 2004-08-09 |
||||||||||||||
|
Jag har funderat lite på när människan fick möjlighet att komma till himlen egentligen. Guds plan från början var ju att människan skulle ha evigt liv här på
jorden, men se’n syndade ju människan och tappade sitt eviga liv på jorden. Så, när bestämde Gud att människan skulle få komma till himlen? Judarna kan ju rent teoretiskt sett komma till himlen genom att följa lagen. Problemet
är att det i princip är omöjligt att följa hela lagen. Därför borde människor inte ha haft riktig möjlighet att komma till himlen förrän Jesus dog på korset. Är det inte fantaskiskt att vi kom från en position där det var i
princip omöjligt att komma till himlen till en position där det är supersimpelt att komma till himlen på typ 3 dagar? Sedan har vi ju undantagen... Elia till exempel, som är en av två som inte har dött, utan tagits upp till himmelen. De var personer som Gud gillade. Gillade Gud dem mer än andra? Så gör väl inte Gud? De måste ju ha syndat de också... Man kan ju fundera på vad himmel och helvete egentligen är. Som jag har förstått det finns det himmel, helvete och paradis. Man kommer till paradiset innan man kommer till himlen, som ska skapas vid tidens slut, eller nå’t sån’t. Undrar om man kommer till paradiset innan helvetet också eller om helvetet redan existerar så att man far dit direkt om man förtjänar det... Kanske spinner vidare på det här senare. /Nils 2004-08-02 |
||||||||||||||
|
En tankeverksamhet: Jag vill inte till skolan idag, men jag måste. Eller, jag måste ju inte, men jag borde verkligen. Jag är trött. Jag kanske skulle ta sovmorgon. Det är ju skönt, men
då måste jag ju plugga ikväll istället. Nä, jag måste till skolan. Jag klarar inte av att ta igen allt på kvällen. Jag far på skolan, fast det är säkert jättedåliga lektioner. Säkert ingen idé att fara till skolan. Jag stannar. Äh, kom igen, Nils. Du klarar en skoldag till. Kan inte bestämma mig. Vad jobbigt, men om jag tar min 12-sidiga tärning, osså slår jag. På 7 eller mer far jag till skolan. BAJS! Det blev en 8:a, men är det ett rätt val? Blir valet bra bara för att jag slog med en tärning? Har Gud påverkat tärningen för att han vill att jag ska fara
till skolan? Jag slår en gång till. Det är tenta snart. Jag borde plugga till den. Alltså stanna hemma. Jag kanske ska ringa mamma och fråga om råd? Skulle hon veta? ... Jag tycker att jag hör ett nej... ... Äh, nu är jag så pigg att jag inte kan ta sovmorgon. /Nils 2004-08-14 |
||||||||||||||
|
|
|
||
|
Det finns inga absoluta sanningar. Men, om det är en absolut sanning att det inte finns några absoluta sanningar, då finns det ju åtminstone en absolut sanning. Alltså är påståendet inte absolut sant, en
lögn. Alltså finns det absoluta sanningar. Jag tror att det som står i bibeln är en absolut sanning. Varför? Därför att. Om det finns en religion som har en absolut sanning, så tänker jag att kristendomen måste vara den. Jag tycker att den verkar mest trovärdig. Den känns, men är ju också den enda jag känt på. Kan jag veta? Nej, men jag kan tro väldigt mycket på det. /Nils 2004-10-17
|
||||
|
|
||||
|
|
|
Jag är andlig. Vad är jag? Ser du mig ? Är du säker ? Jag, sinnenas mästare, skulle jag synas? Jag smyger genom dimensionerna . Jag leker med tanken. Jag skulle kunna göra en massa saker. Jag låter bli att göra en massa saker. Den vanligaste åtgärden är att göra ingenting. Jag ser dig. Det är inte alla andar i min närvaro som gillar min närvaro. Min ande är större än andra . Många har en sak gemensamt. På en mörk plats är någon i vägen. Att vara eller
fara . vad är jag ? /Nils Lindberg 2004-12-13 |
|
|
|
|
||
|
“Jag är” har sänt mig. Vad är ondska? Vad är mörker? Jag skulle vilja säga att det egentligen inte finns någon ondska eller mörker. Vi som har läst fysik vet att mörker är frånvaro av ljus. Mörker är inte nå’nting, det är ingenting. På samma sätt är ondska en frånvaro av det goda. Lögn är det då det inte är sanning. Död är brist på liv. Gud säger att han är en massa saker. Det jag funderar på nu är om Gud sagt att han är materia. I så fall skulle man ju kunna säga att Gud är ALLT. Med lite fysikaliska resonemang, skulle man kunna säga att Gud är materia i och med att han är ljuset. (E=mc2, Einsteins berömda formel, säger att man kan omvandla materia till energi, och ljus är energi.) Alltså, med detta resonemang kan man säga att allt som är, är Gud, och allt som inte är, har inte med Gud att göra. Gud är inte mörker, Gud är en glödlampa. Ondskan är en frånvaro av Gud. Kan man skylla ondskan på Gud? Hade det inte varit bättre om Gud var precis överallt? Då hade väl inte ondskan funnits? /Nils Lindberg 2005-01-22 |
|||||
|
|
|||||
|
|
|
|
|
|
Det är kallt här. Jag går och letar, letar efter värme. Mörkret finns överallt, men jag ser ett ljus i horisonten. Jag går mot ljuset och ser att det står människor
runt det. När jag kommer till dem, ser jag att de inte står runt en eld. Det är en glödlampa. De värmer sig inte runt en eld, de tillber en glödlampa. Ingen har någon eld att tända med. Alla står stilla och fryser och tillber
ljuset. Ljuset är imponerande, eftersom det inte är mörkt. Jag ser ett nytt ljus vid horisonten. Jag går till ljuset och ser att även där står människor runt i ring och tittar på ljuset. Vid en närmare titt, syns det vad som
gör detta ljus. Det är ett lysrör. Alla står i ring och fryser och tillber lysröret. Ingen har någon eld, inte ens en gnista, men de är glada och nöjda över det fina ljuset som lysröret ger. Jag går vidare ut i mörkret och
letar. FINNS DET INGEN SOM KAN TÄNDA EN ELD HÄR? /Nils Lindberg 2005-01-22 |
||||
|
Jag vill skriva nå’t, men jag vet inte vad. Nå’t som kan ge nå’n nå’nting. Jag vill inte skriva meningslösa saker. Jag klantar mig ibland... eller lite då och då. Ok, ganska ofta då. Jag gillar att vara rolig. Jag gillar att glädja människor. Jag gillar att vara annorlunda. Jag tycker synd om de som inte vill vara sig själva. Varför gillar jag mig själv, medan andra hatar sig själva? Är det för att jag vet att jag har ett oändligt värde? Jag känner mig lycklig och klok, men samtidigt misslyckad. Det är så mycket som jag vill göra, men inte gör. Jag vill hjälpa alla, men hur? Jag vill rita, skriva, läsa, sjunga, spela, skratta, gråta, krama, men jag har så mycket gränser. Jag vill vara Gud. Vad gör man i evigheten, livet efter detta? Får man rita? får man spela innebandy? Får man ha en hemsida? Jag har inte hjälpt någon till att hitta Jesus. Kommer jag någonsin vara till nå’n nytta? Jag har så mycket möjligheter. Så mycket möjligheter, så få val. Så lite tid. Varför är jag här? Varför inte Japan? Varför inte Nigerian? Varför svensk? Varför jag? Varför inte medeltiden? Varför inte Renässans? Varför nu? Alla dessa möjligheter, givna till mig. Vad gör jag med dem? Använder jag mina möjligheter? Borde jag det? Hur ska man sortera? Jag hatar att ha ont. Det är så jobbigt. Jag blir så ineffektiv. Kröjmar bara hela tiden. Prövning? Vad ska jag göra åt det? Jag måste vila. Jag vill göra saker. Jag vill rädda världen. Varför jag? /Nils Lindberg 2005-02-07 |
||||
|
Dumpningsrepliker och vad de egentligen betyder: 10. Jag tänker på dig som en bror. 9. Det är lite skillnad i ålder mellan oss. 8. Jag dras inte till dig på det sättet. 7. Jag har det lite tufft nu. 6. Jag har en pojkvän. 5. Jag går inte ut med killar där jag jobbar. 4. Det är inte du, det är jag. 3. Jag koncentrerar mig på min karriär. 2. Jag har svurit celibat just nu. 1. Vi kan väl vara vänner? Hur dessa repliker uppfattas av killar: 10. Jag tänker på dig som en bror. 9. Det är lite skillnad i ålder mellan oss. 8. Jag dras inte till dig på det sättet. 7. Jag har det lite tufft nu. 6. Jag har en pojkvän. 5. Jag går inte ut med killar där jag jobbar. 4. Det är inte du, det är jag. 3. Jag koncentrerar mig på min karriär. 2. Jag har svurit celibat just nu. 1. Vi kan väl vara vänner? Otroligt träffande eller hur? |
||||
|
När jag tänker på den här tsunamin som kom över sydostasien vid nyår. Jag gissar att många gav pengar i marknadsföringssyfte. T.ex. så skröt föreningssparbanken med att “vi ger 5 miljoner (eller hur mycket det nu var) till flodvågens
offer”. Ja titta vilket duktigt, moraliskt företag. Dit går vi. Skuldkänslor? De stackars thailändarna som inte hade något men gav allt ändå. Nu vill jag inte med detta inlägg klanka ner på alla som gett pengar till flodvågens offer. Det är alltid bra att ge bort pengar och jag är övertygad om att en massa människor har gett pengar med ärliga avsikter. Jag tycker bara att det är lite knasgit att folk försöker hjälpa de som drabbas av en naturkatastrof, när så många dör på grund av vår, din och min, ignorans. Är inte det, om något, en katastrof? /Nils Lindberg 2005-03-17 |
||||
|
Det är ju en massa tjafs om kristenhet och homosexualitet. Många, som jag förstår framför allt inom svenska kyrkan, tycker att homosexualitet är helt
naturligt, att de bibelord som säger att det är fel inte gäller i det nya förbundet. Andra säger att det strider mot den natur som Gud skapat, att dessa bibelord faktiskt gäller. Jag skulle vilja utgå ifrån 1 Kor 6:5-10 : Här, i NT, står att man inte ska leva i homosexualitet. Jag tolkar det så, och har så fått lära mig, att man inte ska leva ut sin homosexualitet, alltså ha ett homosexuellt förhållande. Det är inte direkt fördärvande att vara homosexuellt förälskad. Om man inte kan “bli av med” sin homosexualitet, som en del har blivit, vad jag förstår, finns det en utväg: Celibat. Gud är förlåtande om vi vill bli förlåtna. Om vi inser att detta är en synd och säger att vi inte vill ha med den att göra, kommer Gud förlåta oss. Jag tror inte att det hjälper någon att försöka rättfärdiga den här synden bara för att det finns människor som inte tycker att de kan rå för det. Det enda du kan göra fel som homosexuell är att ignorera buden och leva ut din homosexualitet, anser jag. Ett misstag många gör är att tro att kristna ser ner på homosexuella som om de var mindre värda. Så borde det i alla fall inte vara. Jag gissar att det kan vara så, men det är fel. Alla har syndat och homosexualitet är en synd. Alla faller lite nu och då, men ingen utesluter dig ur kyrkan för det. Om man bara ångrar det man gjort så får man förlåtelse. Det är här vi har problemet. Många vägrar att se det som en synd som man behöver förlåtelse för. Nu har jag aldrig varit homosexuell, så jag vet inte hur det är eller vad det är egentligen. Jag tror att det är en psykisk sjukdom. Jag är ganska
övertygad om att man inte föds med det. Inte alltid i alla fall. Som jag ser det finns två extremer: Den ena är den som säger sig vara född med det och inte tycks kunna göra något åt det, den andra är bisexuell. Jag såg en tjej
på TV en gång som sa ungefär: ”Jag föredrar killar, men jag kan tända på tjejjer också.” Om man fortsätter läsa från citatet ovan, står (1 Kor 6:11): |
||||